Exempel på vanliga skador:

Reliefvittring eller mineralvittring kan i grunden ses som normalt åldrade och uppfattas vanligtvis som en form av patina. Processen är kemisk, beroende av vatten och accelererar med tiden.

Sandning och pulvrisering orsakas av att bindemedlet som håller samman silikatkornen/mineralpartiklarna har lösts upp och tappat sin verkan. Som framgår av namnet är detta i första hand en skadetyp som drabbar sandstenar, och då särskilt sådana som är sammankittade med kalk eller kalcit. Marmor som vittrar på detta sätt sägs sockra och är det graniter som drabbas brukar det benämnas som grusning.

Exfoliering innebär att tunna skal som faller av stenytan. Storleken på skadan kan variera från mycket små ytor (mm2) till stora flak (dm2). Skadan börjar med att partier på ytan blir bom, dvs. släpper kontakten med underlaget.

Sprickor kan vara olika i utseende och ha helt olika orsaker. De kan t.ex. ha sitt ursprung i naturliga svaghetszoner som lagringssprickor eller klovplan. Det är inte helt ovanligt med sprickor som har sin orsak i byggnadens konstruktion t.ex. genom tryck eller sättningar. Vanligt förekommande är att sprickor har uppstått när gamla järndubbar expanderat vid korrosion.

Hinna och missfärgningar beror både på kemiska processer som oxidation och biologisk påväxt som jästsvampar som avger melaniner. De senare visar sig i regel som svarta hinnor på stenens yta. 

Krustor består vanligtvis av gips (CaSO4.2H2O) eller kalcit (CaCO3) och bildas på kalk- och kalksandstenar genom reaktion mellan stenen och gaser i atmosfären.

Saltutfällningar är vanligast i porösa kapilärsugande bergarter som många sandstenar, t.ex. gotlands- och övedssandsten. Salter skapar omfattande skador och är svåra att åtgärda.

Biologisk påväxt innefattar mikroorganismer i form av olika arter av alger till lavar och mossor. Mycket av det som vi uppfattar som smuts, t.ex. i form av sotpartiklar, där stenens yta svärtats i statsmiljö är i själva verket ofta mikroorganismer. Det råder litet tvivel om att mikroorganismerna skapar en gynnsam grogrund för lavar, vilka i sin tur underlättar kolonisationen av mossor. Frågan är hur skadlig den biologiska påväxten är, och i vilket skede den bör avlägsnas. Vad gäller lav så antas på goda grunder att de största skadorna sker under koloniseringsstadiet då hyferna tränger ner i mikrosprickor i stenens yta för att få fästa. 

Övriga skador kan vara exempelvis korroderande järn som spränger sönder stenen, felaktiga åtgärder och behandlingar, felaktiga konstruktioner,